Ansvar för de små
Barnen är de små och de är oskuldsfulla, de formas av sin omgivning, föräldrarna först sen samhället.
När jag nu ser min son växa i en alltför skrämmande fart så ser jag den lila människan alltmer framträda i honom, han är en helt egen unik skapelse med egna tankar och en egen väg som han skall gå. Jag äger honom inte utan jag lånar honom bara och då mest för min egen skull tror jag att Gud har tänkt, han ger oss dem som en gåva för att han älskar oss och så får vi möjligheten att lära oss så mycket vi bara kan av de små men främst om oss själva och desstu mer vi ser detta ju mer djupare kan vår insikt och förståelse bli, detta ger oss också ett bättre tålamod som onekligen leder oss in i pedagogikens värld som är så nyttig, men absolut inte lätt att alltid tillämpa.
Vad är då pedagogik, jag tror att det är kunskap förmedlad till lärlingen på deras nivå och utveckling som gör undervisningen/ ledningen lätttillgänglig och enkel att tillämpa i dennas liv och situationer. Pedagogiken hjälper individen att lättare se sitt sammanhang och anpassa sig på ett enkelt sätt, fri från hot och straff.
Jag försöker hela tiden lyssna och se och bekräfta min son, nu vet jag att han kommer alltid att lida av ensambarnssyndromet som bl.a. innebär att han är van vid all uppmårksamhet från oss men det får man försöka att avstyra så gott man kan genom att inte alltid låta honom få all uppmärkasamhet, samt att lära sig dela med oss som förälder och vänta på sin tur m.m. hur det än är så är ett barn eller fler en välsignelse och var och en får nog det mått de orkar med. Ett barn behöver bli bekräftad och sedd för att deras inre skall växa likaväl som de växer av maten vi ger dem så behöver de inre näring detta glömmer nog många eller tänker inte på det precis på det sättet.
Om vi varje dag sätter oss ner och pratar(umgås) med våra barn och framförallt lyssnar och bemöter dem med respekt och lärande, så växer relationerna, de blir matade med inre näring och växer upp till att bli starka individer. Vi uppmuntrar dem och styrker dem genom att de blir hörda och därmed blir de oerhört trygga, de vet att mamma och pappa backar upp dem oavsett vad som händer i hela världen och de kan bara gå ut i världen med det stödet i ryggen och bli det de är skapta till att bli, de blir orädda varelser. De vet att vi bär ansvar för dem och tar totalt ansvar för vårt eget liv och lägger inte något vuxet ansvar på deras små axlar. Detta innebär att vi skall absolut inte dela för mycket vuxet med våra barn de kan de inte förstå och inte relatera till, även om vi tycker att de verkar vara väldigt mogna och vuxna i sitt beteende så förljer de ändå naturens lag om utveckling i deras inre organ det försvinner inte för att de är medvetnare än andra, detta har de ju blivit för att du tar dig an dina barn, då blir resultatet större mognad. Man måste vara försiktig med vad man låter barnen få höra just p.g.a. deras utvecklings stadier med detta gäller absolut oss vuxna med, även vi kan få kunskap till oss som vi inte klarar av att relatera till för att vi inte är mogna som det heter då istället, vi är klara rent fysiskt men vi saknar mognad istället. <Resultatet kan då bli att vi blir rädda och känner kunskapen som ett hot och tvång som vi inte vågar ta till oss och då kommer skuld känslor, även barnen upplever liknande om de får vuxna angelägenheter lagt på sig och man förväntar sig att de skall begripa, det gör de inte även om de säger det. De vill visa sig förståndiga inför sina föräldrar och även det måste vi avstyra, de måste få känna sig som barn som lär sig och vi kan inte ställa högre krav än de klarar, annars bryter vi ner deras självkänsla istället för att bygga upp den.
Glöm inte att leka med dina barn med, detta är också väldigt viktigt för dina barns utveckling och era relationer styrks genom leken, leken hos barn är ju ett lärande därför så viktig, det gäller även mellan förälder och barn.
Det jag säger här kan ju anses som sunt förnuft men det är det inte för alla.
Kram dina barn varje dag och säg att du älskar dem då växer vi tillsammans