Sammanfattning måndag: barnpedagogik/uppfostran i det dagliga livet.
Livet som mamma är verkligen påfrestande och det känner vi nog alla (små barn, små bekymmer, stora barn stora bekymmer) Detta ser man så tydligt när barnen växer. Skrik och gnäll och uppmärksamhet hela tiden. Trots och åter trots, som prövar oss till bristningsgränsen.
När jag ser min son växa upp och gå igenom alla perioder av utveckling så kan jag hela tiden relatera till mig själv, jag minns mitt eget beteende och mina föräldrars fostran som om det vore igår. Det blir så mycket lättare att fostra barn om man kan se sig själv i dem och fråga sig varför de gör som de gör, för varför gjorde jag som jag gjorde och då brukar man hitta anledningen och får hjälp hur man skall hantera situationen.
Det mesta handlar om oss föräldrar när det gäller fostran men vi ser det sällan, vi skyller på och beklagar oss över våra barns beteende när det egentligen handlar om våra brister mot dem. Vi ger dubbla signaler, vi sätter inte tydliga gränser eller sätter vi en gräns så fullföljer vi ändå inte den och barnen får igenom sin vilja ändå, antingen för att vi är trötta eller tappar tålamodet och focuseringen på varför vi satte denna gränsen.
När vi inte sätter gränser eller klarar av att fullfölja dem så får det ett flertal konsekvenser i vår relation. Förtroendet brister, de kan inte lita på oss. Vi känner ett misslyckande och litar inte på oss själva och det kan ge känslor av uppgivenhet och maktlöshet och vi upplever barnuppfostrandet som frustrerande och jobbigt för vi behärskar den inte, vi kommer till korta helt enkelt. Om detta får fortlöpa så kommer barnen sakta känna att de får ta över ansvaret för sig själva och då får de bära ett ansvar som de inte klarar av, som sen kan medföra problem i deras anpassningsförmåga i det vuxna livet.
Men det finns hjälp och coaching att få och det är bättre att ta den än att bara ge upp. Vi växer som människor och i våra relationer med våra barn om vi inte ger upp och släpper vårt ansvar och tar tröst i nåt annat.
Flera år innan jag fick barn så arbetade jag med barn på olika sätt, jag hjälpte bl.a en vän att fostra sina tvillingar för hon var väldigt ung och viste inte riktigt hur hon skulle sköta dem på alla områden och då kunde jag få finnas där och hjälpa henne med den kunskapen jag hade och det var hon väldigt trygg med. Sen genom åren har jag alltid observerat människor och mig själv för att se hur vi gör i olika situationer och varför, därför har det fallit sig naturligt att på lekmannastadie sluka mycket information och lite barnvetenskap för att först hjälpa mig själv förstå barn och samspelet mellan barn och förälder.
Jag märker ofta hos mig själv hur jag direkt går in och ger råd och hjälp när jag ser detta samspelet inte fungera men jag gör det med hög respekt och försiktighet för jag är inte intresserad av att kränka någon, det är bara naturligt för mig och jag är bekväm i den kunskap jag har skaffat mig och vill gärna dela med mig av enkla tips för att de skall få det lättare.
Vår egen bristande förmåga att kunna relatera till oss själva som barn ger bristande förståelse för barnens beteende, om vi då inte heller förmår att se vårt eget beteende emot barnen så brister förståelsen och en god kommunikation och det blir ständiga gräl och fighter barn och föräldrar emellan. Jag har bevittnat detta flertalet gånger i min närhet och givetvis hos mig själv. Det som föräldrar då kan visa upp är skrämmande men förståeligt enligt mig eftersom de inte kan se sin egen roll i det som händer.
Varför shäms vi för att ta till hjälp och coaching om det finns? Är det för att det bekräftar att vi är dåliga föräldrar som inte kan ta hand o våra barn? Nej absolut inte, tvärtom vi erkänner bara att vi inte kan veta allt, det är ju vår första gång som förälder hur skall vi veta vi har ju ingen erfarenhet. Vi har heller aldrig relaterat till oss själva som barn tidigare.
Pedagogik är något gott och som hjälper oss att bli bättre föräldrar än vi trodde från början särskilt om vi själva haft en otydlig uppfostran eller ej.
Ett exempel i det dagliva livet.
Ikväll skulle jag gå och lägga min fyra åriga pojke efter att han hade fått titta lite längre på disney channel än vanligt. Snart uppstod en förtvivlan i honom för att jag sa att ikväll läser jag ingen saga därför att du fick titta lite längre på disney istället.
Denna förhandling tog han inte alls utan började skrika ut sitt missnöje. Vad gjorde jag för fel här?
Jag bestämde att han fick titta längre på disney utan att han fick chansen att välja om han hellre ville titta längre och sen inte få någon saga läst för sig som han är van vid, därav kände han sig utanför och förbisedd, han kunde inte påverka situationen som en egen individ och då kommer maktlöshets känslor och förtvivlan, de känner sig orättvist behandlade. Det sunda barnet visar då ett uppror istället för att bara tiga och acceptera och hålla vreden inom sig.
Det klarnade för mig och jag fick erkänna för min son att jag gjorde fel och sa förlåt till honom och lät honom välja en saga som jag läste och sen var han nöjd, istället för att han hade skrikit sig till sömns med dessa känslorna inom sig. Mår han bra så mår ju jag bra och får en lugn kväll. Det handlar ju även om mitt eget mående i denna situationen huruvida jag kan säga till mig själv, skötte jag nu detta bra eller känner jag dåligt samvete och mår dåligt på nåt vis över hur jag behandlade min son.
Respekt är en sak jag ser stora brister i hos föräldrar och själv arbetar jag på allt detta jag skriver här varje dag. Jag är långt ifrån en perfekt förälder tvärtom, jag är en enkel lekman precis som ni andra som försöker lära sig om barnuppfostran och vi behöver göra massor av misstag för att förstå hur vi inte skall göra.
Jag skriver mer om detta ämne framöver...